För att ta tjuren vi hornen
Vincent Reynouard
Ett svar till de “kloka” som avråder från att tackla frågan om Förintelserevisionism
Invändningen
(…) För detta, kommer den överdrivetförsiktige att invända: “Att angripa den etablerade maktstrukturen sådär rakt på, hur länge tror du att du kommer att orka? Det kommer en tid då du, efter att ha blivit fälld gång efter annan, kommer att känna dig paralyserad. Du har inte rätt att anamma en strategi som på längre sikt stjälper dina möjligheter”. Och så fortsätter de: “Det är bättre att tala om det lilla vi kan istället för att tala om allt och bli för evigt tystad. Vad kommer du att vinna på det? – och vad kommer vi att vinna på det? – den dag då vi alla är på flykt, I fängelse eller hängda?”
Förintelsemyten skyddar den rådande ideologin
Men här är vi nu: hur kommer det sig att den demkratiska/globalistiska logiken kan vara allenarådande idag? För att dess enda motståndare är Fascismen. Men, fascismen måste fördömas av alla, för “vi vet vad den ledde till”: den ledde till läger, till krematorier, till gaskammare, till “Förintelsen”, till döden för miljoner i lägren och så vidare och så vidare…
Att veta varför vi slåss
Låt oss upprepa: du måste veta vad du vill. Är man intresserad av revisionism på samma sätt som vissa är intresserade av flygande tefat (UFO:n) eller spöken, alltså, av saker i utkanten av verkligheten, som kan vara lite intressanta men, i slutänden inte utmanar det rådande ordningen? Eller är man intresserad av revisionism för att man vill ändra samhället radikalt?
Mitt politiska ställningstagande är klart
Personligen, måste jag erkänna: mitt verkliga engagemang i fri forskning motiveras av min nationalsocialistiska övertygelse och det startade omedelbart efter att ha läst Maurice Bardèches Nuremberg ou la terre promise (Nürnberg eller det förlovade landet). Boken visade mig att lögner ratificerade vid Nurnberg utgör en barriär som måste brytas ned för att kunna angripa Storebror effektivt.
Från den utgångspunkten förstår ni att för mig (och de som gör mig sällskap), revisionism är inte något “extra” som kryddar min tillvaro lite. Min avsikt är inte att “följa med” i sådär femtio år så att jag kan säga, på äldre dagar: “Vilken fin samling skrifter jag har!; visst, inget har förändrats det minsta; men jag ville aldrig ändra någonting; Jag ville bara roa mig själv, lämna ett namn efter mig och göra några människor glada – människor som, i hemlighet i sina vardagsrum, regelbundet vill läsa om revisionism”.
“Brandfacklor” är nödvändiga, och stöd för dem
(…) Men det är också viktigt att komma ihåg: att “brandfacklor” är dömda att misslyckas – dom kommer att krossas – om dom inte får aktivt stöd av de som delar övertygelsen men som, av goda orsaker, anser att de inte har råd att ta en öppen strid. Och det är här jag lanserar mitt upprop till mina läsare: i mer än tjugo år har revisionismens sak fått stöd från människor som är villiga till uppoffringar.
Jag hör ofta andra säga: “Alla dessa människor är modiga och jag beundrar dem, för jag har själv inte det modet”. Mitt svar blir då: “Men det är ingen som ber dig vara en frontfigur i kampen; om det bara hade funnits brandfacklor hade allt varit över för längesedan”.
“Då det rör sig om intellektuella så krävs det endast en liten grupp som är beredda att göra alla uppoffringar. Å andra sidan, det krävs en större bataljon av sympatisörer som aktivt hjälper dem.”. Det rör sig, naturligtvis, om ekonomiskt stöd; men även om närvaro vid rättegångar, röstvärvning och annan värdefull information – intressanta böcker, pressklipp m m.
Sedan 1991 (men i synnerhet sedan 1997) har jag aldrig tvekat att utmana de etablerade krafterna. Jag har tagit till mig Professor Faurissons egen metod: en rak höger, rakt mot näsan.
Tretton år sedan, och trots polisens ansträngningar, arresteringar, fängelsevistelser, utestängningar från offentligt arbete, böter och förelägganden så är jag ändå här. Varför? Till att börja med, för att Staten har skinnat mig på (nästan) allt. Jag har inga krav på mig själv att respektera spelets regler och försöka rädda vad som räddas kan. Men speciellt för att jag har fått hjälp.
Lång erfarenhet av aktivism har lärt mig att frontalangrepp är möjligt när man inte har något att förlora och får aktiv hjälp. Mina segrar är betydelsefulla för de som har hjälpt mig och fortsätter hjälpa mig. Nu är det bara en fråga om att invänta ett fördelaktigt tillfälle, en möjlighet. Det är sant att, från ett jordiskt perspektiv, vi inte kan sevad som komma skall. Men det är en sann egenskap för en äkta upprorsman att invänta rätt tillfälle, att hoppet aldrig överger en. Vem kunde egentligen förutspå den där morgonen den 21 april 2002 att Jean-Marie Le Pen skulle bli tvåa i presidentvalskampanjen? Kanske framtiden erbjuder större överraskningar för oss.
Tillsammans, låt oss fortsätta kampen mot de verkliga historieförfalskarna.
