En svensk SS-mans berättelse

[Vallon]

Följande kommer ur en bok av Bosse Schön, Där järnkorsen växer. SS-mannen Lu var köpman från Borås, och stred 1941-43 i reservbataljon Westland. Bosse Schön läste polisförhören som hölls när svenska SS-medlemmar kom tillbaka. Han skriver:

Polisförhöret ägde rum på julafton 1943. Fram till nu verkar det som om Lu uppträtt som sina kamrater - förträngt och hållit käft. I tysthet hade han burit på en hemlighet om vad soldater hade gjort, saker som ingen ska göra. Bortom allt förnuft och förstånd. Han hade sett och hört alldeles för mycket. Julafton 1943 orkade han inte längre ensam bära sin fruktansvärda vetskap. Han berättade och polismannen skrev ned hans vittnesmål:

Under fälttåget hade han emellertid kommit på andra tankar beträffande nazismen, som enligt hans förmenande icke i verkligheten motsvarade de teoretiska idealen och den propaganda som spreds. Detta hade han särskilt känt efter det han varit med om att intaga Husiantyn [Gusiatin] i Ryssland. I rådhusets källare hade de tyska trupperna anträffat omkring 800 stympade lik av f. d. kulaker samt sådana personer som kunnat tänkas, att efter tyskarnas intagande av ryska områden med glädje skola ansluta sig till tyskarna. Det kompani Lu tillhört hade fått i uppdrag att rensa staden från partisaner. Innan detta kompani kommit in i staden hade ett annat Waffen-SS kompani börjat med insamlandet av personer, som skulle avrättas såsom repressalier för de i rådhuskällaren funna dödade. De flesta av de hopsamlade voro judar. Samtliga hade kommenderats till att bära ut de i källaren förvarade i starkt upplösningstillstånd befintliga liken och begrava dessa. Därunder hade Lu observerat en gammal jude, som icke stått ut med att bära ut flera lik. En SS-man hade då tvingat honom att lägga sig bland liken, varefter juden skjutits med ett skott i nacken. Efter det att liken kommit i jorden hade de som gisslan tagna personerna fått gräva sina egna gravar. En del hade därefter vid graven skjutits med ett skott i nacken. En del hade fått stå i gravarna och slagits ihjäl med gevärskolvarna. Ytterligare en del andra hade fått slå ihjäl varandra under löfte om att de överlevande skolat skonas. Dessa hade emellertid även skjutits.

Under fälttåget hade han vidare upplevt, att divisionen Viking, vilken han själv tillhört, icke under lång tid tagit några fångar, utan dödat allt och alla som kommit i divisionens väg. Detta hade sin upprinnelse därav, att officerarna och manskap, som under spaningsuppdrag överraskats av ryssarna och tillfångatagits, anträffats döda och lemlästade. Sålunda hade kapten Bredemeyer anträffats död med utstungna ögon, samt öron, tunga och könsdelen avskuren och könsdelen instoppad i munnen. Dessa dåd hade upprört divisionens manskap, så att några fångar därefter under flera månader icke tagits.

Lu hade vid ett tillfälle sett en SS-officer taga ett spädbarn från dess moder och hållande barnet i benen, fläkt barnet sönder och därefter kastat barnliket åt modern. Ett ofta förekommande sätt att avliva barn hade varit att hålla barnen i benen och slå huvudet i en vägg. Vid ett tillfälle hade ett ryskt kvinnokompani satt sig fast i en kasern. Kvinnorna hade till slut drivits ut ur kasernen, varefter samtliga utanför kasernen nedskjutits med kulsprutor. Lu hade vid flera tillfällen varit vittne till avlivande av judar (män, kvinnor och barn) upp till 800 åtgången.

Av en medlem tillhörande ett specialkompani från SS, benämnt judekompaniet som haft i uppdrag att jaga judar och avliva dem, hade för Lu berättat, att kompaniet under 5 månader avlivat cirka 300 000 judar i de besatta områdena söder om Kiev. De hade skjutits med kulsprutor eller instängts i bussar och gasats från motorn.

Wehrmachts-officerarna hade sett med ogillande på Waffen-SS metoderna och hade tvistigheter ofta uppstått mellan Wehrmacht och Waffen-SS. Till slut hade chefen för division Viking fått order att taga fångar och icke avliva dem. Efter fronttjänsten hade Lu reflekterat över dessa sina upplevelser och börjat reagera mot nazismen.

[Haldan]

"jaga judar och döda dem"? Skulle snarare tro att det var "jaga förbrytare och bestraffa dem". Tycker du att det var fel av dem att jaga rätt på partisan-förbrytare för att ge dom ett välförtjänt straff, Vallon?
Är det OK för partisaner [oftast kommenderade utav just judar] att döda män, kvinnor och barn, men att straffa dem är fel?

Och sen behöver det ju inte ens vara som så att 'SS-mannen Lu' sa det som beskrevs i din text, eller har du polisförhören vid din sida? I sådana fall kan du fotografera dokumentet och ladda upp en kopia på webben så att vi kan läsa igenom det själva utan att behöva lita på ditt ord. Eller behöva lita på "Schön's" bok, och hans ord...

Kommentarer tack!

-haldan

[Haldan]

Lu hade vid ett tillfälle sett en SS-officer taga ett spädbarn från dess moder och hållande barnet i benen, fläkt barnet sönder och därefter kastat barnliket åt modern.

Detta är fantasi. Inget annat än sjuk fantasi från en sjuk Bosse Schön. Säg mig, tar du detta på allvar, Vallon?

-haldan

[Haldan]

Under fälttåget hade han vidare upplevt, att divisionen Viking, vilken han själv tillhört, icke under lång tid tagit några fångar, utan dödat allt och alla som kommit i divisionens väg. Detta hade sin upprinnelse därav, att officerarna och manskap, som under spaningsuppdrag överraskats av ryssarna och tillfångatagits, anträffats döda och lemlästade. Sålunda hade kapten Bredemeyer anträffats död med utstungna ögon, samt öron, tunga och könsdelen avskuren och könsdelen instoppad i munnen. Dessa dåd hade upprört divisionens manskap, så att några fångar därefter under flera månader icke tagits.

Vad är dina kommentarer gällande detta? Var det fel utav Waffen-SS männen att skjuta bolsjevikiska soldater som bar sig åt som djur? Skulle männen i division Wiking ha ignorerat dessa grymma brott och kämpat på som om ingenting hade hänt, och låtsas om att bolsjevikerna är deras bästa vänner, trots att dessa bolsjeviker mutilerat deras kamrater bortom kännedom?

-haldan

[Vallon]

Lu hade vid ett tillfälle sett en SS-officer taga ett spädbarn från dess moder och hållande barnet i benen, fläkt barnet sönder och därefter kastat barnliket åt modern.

Detta är fantasi. Inget annat än sjuk fantasi från en sjuk Bosse Schön. Säg mig, tar du detta på allvar, Vallon?

Om det skulle vara fantasi, är det nog den krigstraumatiserade SS-mannens fantasi.

Jag tar den svenska SS-mannen på allvar. Han hade varit där. Gusyatin fanns, och erövrades av tyskarna den 6. juli, 1941 (källa). Orten låg på den gamla gränsen mellan Polen och Sovjet. Det kan ha varit det första stället där svensken upplevde riktigt fasansfulla saker.

[Haldan]

Låt se dom s.k 'polisförhören' istället. Kan du visa dem? Det är ingen som påstår att Waffen-SS männen inte upplevde fasansfulla ting, tvärtom. Bolsjevikerna kunde vara väldigt grymma. Är det då inte rätt att dessa straffas?
Att sen Bosse Schön förvrider sanningen, ja, det är väl en annan sak. Vi kan ju börja med att du visar oss 'polisförhöret' som du nämnde i ditt första medelande så kan vi själva se om Bosse Schön skriver sanning eller lögn.

Jag tar den svenska SS-mannen på allvar. Han hade varit där. Gusyatin fanns, och erövrades av tyskarna den 6. juli, 1941 (källa). Orten låg på den gamla gränsen mellan Polen och Sovjet. Det kan ha varit det första stället där svensken upplevde riktigt fasansfulla saker.

Om det skulle vara fantasi, är det nog den krigstraumatiserade SS-mannens fantasi.

Om det nu ens var "SS-mannen Lu's" ord så kan du ju bekräfta detta genom att visa oss det s.k 'polisförhöret' där vi kan läsa ordagrant vad som sas, och vad som icke sades.

-haldan

[Vallon]

Sålunda hade kapten Bredemeyer anträffats död med utstungna ögon, samt öron, tunga och könsdelen avskuren och könsdelen instoppad i munnen. Dessa dåd hade upprört divisionens manskap, så att några fångar därefter under flera månader icke tagits.

Det handlar nog om Hstuf Willi Bredemeier, stupad den 18. juli 1941 vid Potokie/Tarschtscha (källa).

Vad är dina kommentarer gällande detta? Var det fel utav Waffen-SS männen att skjuta bolsjevikiska soldater som bar sig åt som djur? Skulle männen i division Wiking ha ignorerat dessa grymma brott och kämpat på som om ingenting hade hänt, och låtsas om att bolsjevikerna är deras bästa vänner, trots att dessa bolsjeviker mutilerat deras kamrater bortom kännedom?

Männen i division Wiking ignorerade en massa brott. Och de begick en massa brott.

[Haldan]

Det handlar nog om Hstuf Willi Bredemeier, stupad den 18. juli 1941 vid Potokie/Tarschtscha

Tack, men det framgick redan vid ett tidigare medelande, skrivet av dig. Sluta undvik mina frågor eller lämna tråden.

Männen i division Wiking ignorerade en massa brott. Och de begick en massa brott.

-haldan

[Malle]

Följande kommer ur en bok av Bosse Schön, Där järnkorsen växer. SS-mannen Lu var köpman från Borås, och stred 1941-43 i reservbataljon Westland. Bosse Schön läste polisförhören som hölls när svenska SS-medlemmar kom tillbaka.

Bosse Schön, du skämtar väl? Han påstår sig vara författare till historiska böcker, men dom enda böcker jag har sett från honom är sagoböcker. Leta gärna på Google och se vad folk som har källkritiskt granskat hans alster säger.

Vem minns inte judekanalen TV4's utsändning av "Svenskarna som stred för Hitler" med den berömde Harald "Treblinka" Sundin.

Det visade sig att Harald Sundin hade tillbringat det mesta av kriget på dårhus i Norge (Eskilstuna-Kuriren?) och aldrig varit någon lägervakt i Treblinka. Framförallt eftersom han påstår att han var lägervakt 1944 då Treblinka inte existerade.

Detta påpekades för TV4 och Bosse Schön men ändå sändes programmet i repris med samma lögner. Patetiskt!

Saxat ur Aftonbladet.

'Jag var vakt i Treblinka'

"Det jag har upplevt får aldrig hända igen"

Han är svensken som blev misshandlad av sin far, flydde till Hitlers armé och blev lägervakt i dödslägret Treblinka.

Harald Sundin dödade fler än han kan minnas och har levt med ångesten i snart 60 år.

– Det enda jag har kvar är att berätta min historia, det som finns kvar efter allt jag förträngt. Det jag upplevt får aldrig hända igen, säger 79-åringen.


TRÄFFADE HIMMLER "En del har jag lyckats förtränga, annat kommer tillbaka", säger
Harald Sundin om året i Treblinka. Han pekar på bilden i gårdagens Aftonbladet som
han finns med på – beviset på att han som frivillig soldat träffade SS-chefen Himmler 1943.
Det är ett ordinärt bostadsområde i en mellansvensk stad. Adventsljusstakar i fönstren.

Mannen i fåtöljen framför oss har en fru och vänner. Men han är före detta nazist och en av få svenskar som suttit en meter från Hitler. Han är inte som alla andra.

– Man känner utanförskap när man vet så mycket som andra inte vet, när man vet hur ruskigt det kan vara.

800 000 judar dödades i Treblinka

Harald Sundin är en av de dokumenterade 260 svenskar som anslöt sig till Hitlers armé i början av 40-talet. Som hamnade i ondskans centrum och som ägnat ett helt liv åt att försöka glömma.

– En del har jag lyckats förtränga, annat kommer tillbaka. Tårarna sitter här hela tiden, i ögonvrån.
Han anstränger sig för att berätta för att han tycker att samvetet och plikten kräver det. Han är en av de få svenskar om varit i helvetet, ångrat sig och återvänt.

Under samtalet tar han oss till flera utbildningsläger, propagandamöten, arbetsläger och så slutligen till dödslägret Treblinka där minst 800 000 judar dödades.

Några av honom själv. Han fick order om att skjuta dem som försökte fly – och han sköt.

– Jag vill berätta från allra första början, säger han och skärpan avslöjar att han gått igenom detta för sig själv många gånger.


Harald Sundin fanns på plats när SS-chefen Heinrich Himmler hösten 1943 inspekterade
svenska frivilliga soldater på Östfronten. "Jag finns bland soldaterna på bilden", säger Harald
Sundin till Aftonbladet. Tidningsklippet är från nazisttidningen "Den svenska folksocialisten" .


Treblinka . Här dödades 800 000 judar.

Träffade Hitler på propagandamöte

Det var 30-talet. Ont om jobb. Och en pappa som var med i syndikalisterna, en hängiven kommunist som styrde familjen med järnhand och använde våld som uppfostringsmetod.

– Jag var tolv år när jag förlorade hörseln på vänster öra. Ridpiskan var 1,5 meter lång när han började slå och hade bara skaftet kvar när han var färdig med mig.

I mitten av 30-talet flyttade han hemifrån och började på fabrik. Samtidigt gick han med i en lokal nazistorganisation. För att revoltera mot pappan och för att nazistpropagandan lockade.

– Orden var ju rättvisa, arbete och uppehälle åt alla. Det lät rätt. 1942 anmälde han sig till tyska Waffen-SS vid ett värvningskontor i Oslo.

Sedan följde utbildning i Norge och Tyskland. Vapenkunskap och ideologisk skolning om "det enda riket". Propagandamöte med Hitler, som var "aningen bestämd och lite aggressiv", ingen han var rädd för men heller inte hedrad över att träffa. Och sedan placering i bland annat Norge, Danmark, Ungern, Kroatien och Frankrike.

Först på arbetslägret Sennheim säger han sig ha börjat förstå.

"Kontraktet tvingade mig att stanna"

Enligt författaren Bosse Schön, som i januari ger ut en bok om de svenska nazisterna, var Harald Sundin med i en exekutionspatrull som dödade 50 judar. Men när vi frågar om dem orkar han inte tänka efter.

– Nej. Det kan ha varit något jag förträngt. Det var ruskigt.

Därifrån till dödslägret Treblinka. 22-åringen som flytt sin faders våld befann sig nu i helvetet.


– Jag var vakt i Treblinka och försökte komma därifrån, direkt, men kontraktet tvingade mig att stanna kriget ut, säger han och rösten förbyts.

I Treblinka fick han order om att skjuta två holländska vaktkollegor och tre judar som försökte fly.

– Tolv man fick var sitt gevär. Sex var laddade. Ingen kan säga vem av oss som sköt. Jag vill helst inte komma ihåg.

Det kom tåg fyllda med upp till 1000 judar minst varannan dag. Han såg dem gå in i ett hus "för avlusning" men han såg dem aldrig komma ut.

– När det gäller alla judar så är det för jobbigt, jag orkar inte tänka mer på det.

Han grät, spydde, försökte undvika sina arbetskamrater och i stället förleda sina tankar i nöjeskvarteren.

Blev förflyttad till Norge

Ett år var han vakt i dödslägret. Sedan kunde han åka hem, via en förflyttning till Norge.

Sedan dess har han tagit avstånd från nazismen.

– Jag har inte ett enda minne kvar, jag slängde precis allt.

I dag värnar han om allas lika värde, säger han. Och känner stor smärta över nynazismen.

– För 10–15 år sedan talade jag inför skolungdomar och några 16-åriga pojkar tyckte det var tufft. Jag svarade att de inte visste ett enda dugg.

För att överleva skulden har han avstått från sprit och ägnat sig åt sina intressen: sporten och familjen.

– Jag vill helst glömma den tiden. Men när någon frågat om min bakgrund har jag alltid berättat. Jag står för vad jag berättar i dag.

"Många lider i ensamhet"

Den svenska skammen, regeringens tystnad, och det faktum att Sverige som enda land slapp bestraffning är han den förste att beklaga, säger han.

– Det hade hjälpt att få stå till svars. Jag hade tagit mitt ansvar. Många av dem som aldrig berättat lider i ensamhet, det vet jag.

De är en handfull gamla män, före detta nazister i Sverige, som fortfarande träffas då och då, för att prata.

– Vi talar inte om dåtiden utan om det som händer i dag. Jag önskar att dessa ungdomar kunde lyssna på oss som var med. Det var för jävligt.

Källa: Aftonbladet 99-12-20
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/9912/20/vakt.html

[Haldan]

Väl sagt, Malle. Jag tänkte själv kommentera angående "Svenskarna som stred för Hitler" och Harald Sundin, som Bosse Schön fann som en pålitlig man. Om jag inte minns helt fel så var det väl Bernhard Grünewald som beskrev H. Sundin som en mytoman.

-haldan

[Malle]

Om jag inte minns helt fel så var det väl Bernhard Grünewald som beskrev H. Sundin som en mytoman.

-haldan

Ja, du har rätt i att det var Bernhard Grünewald som avslöjade mytomanen Harald "Treblinka" Sundin i Eskilstuna-Kuriren den 19/1 2000. (Har givetvis gogglat fram det, men originalartikeln går inte att finna. Några frivilliga som kan skanna originalet?)

Tyvärr när man rotar i den skitiga historien Bosse Schön så dyker ett annat namn upp. Det är den kriminelle importungen Tobias Hübinette som framträder. Han skall enligt utsago stå för Bosse Schöns källmaterial.

Läs mer om Tobias Hübinette här.

När dreven går

Det behövs grundläggande forskning om svensk nazism under andra världskriget, anser flera forskare. I ett TT-telegram i Metro den 17/1 förklarar statsminister Göran Persson: "Jag tror inte att de behöver vara oroliga för resurser."

Persson har tidigare uttalat sig för ett upphävande av preskriptionstiden för förbrytelser, begångna av svenskar under ett krig som tog slut i mitten av förra seklet.

Göran Perssons reaktion är bara ett exempel av många på hur såväl politiker som redaktörer och journalister blivit varandras medlöpare. Resultatet är återkommande drev.

Upphovet till det aktuella drevet heter Tobias Hübinette, känd som Expo-redaktör, uttalad rasist och dokumenterad återfallsförbrytare. Massmedias förtroende för denne man är dock obrutet, och av TV4 har han anlitats för en serie om "Svenskarna som slogs för Hitler". Den baserades på en bok med samma namn, där Hübinette medverkade.

Vad som väckt mest uppståndelse av bokens intervjuer var vittnesmålen från en Harald Sundin. I Eskilstuna-Kuriren den 19/1 påvisar Bernhard Grünewald att denne Sundin var känd som mytoman och under många år mentalpatient. Samtal med Sundin visade också att han gång på gång ändrade sina historier.

Därmed inte sagt att det inte funnits svenskar som deltagit i krig, på eget initiativ. Men då finns ju färskare exempel än andra världskriget. Jackie Arklöv krigade på Balkan så sent som för några år sedan - han är dessutom dömd i Bosnien för krigsförbrytelser. Men i fallet Arklöv verkade svenska myndigheter i rakt motsatt riktning. Vad säger Persson om det?

Vad man far efter i fallet med de svenska SS-männen, liksom med Sveriges officiella politik gentemot Nazi-Tyskland, är att svenska folket som helhet ska känna någon slags kollektiv skuld för detta idag. Varför är det viktigt? Jo, för att vi ska känna att vi har något att betala tillbaka.

Sak samma med kampanjandet om Förintelsen. Även där baserade sig agerandet på förutsättningar som inte stämde. Det fanns inte den utbredda okunnighet och det omfattande förnekande, som man utgick ifrån. Bruchfelds undersökning var feltolkad av media. Men kampanjen låg i linje med en ambition från makthavarna - det räckte.

Branden i Linköpings bibliotek slogs upp stort i media som ett rasistdåd, så säkra var man att en ung minister skrev en artikel i ämnet, baserad på denna ism-hypotes. Tills polisen upptäckte att det sannolikt var något helt annat, då blev det plötsligt knäpptyst. Men den felaktiga bilden var etablerad, och lever än!

Inte mycket av Linköping hade massmedia lärt, när det senare brann i Göteborg, i ett diskotek. Den bild som de flesta fick, var att det "återigen" handlade om ett rasistdåd. Men det var det uppenbarligen inte (såvida man inte anser att unga invandrare kan vara rasister).

Nu är man igång om dråpet i Skogås, och ska ha det till rasistdåd, fastän bilden är väsentligt mer komplicerad. Som Corren-redaktionen självkritiskt påpekat, finns det en i förväg uppgjord mall, som media vill stuva in verkligheten i.

Massmedia och en del politiker i Sverige utgör en hälsorisk för vårt samhälle.

Källa: Blågula frågor
URL: http://www.bgf.nu/ak00/v4.html

Vilket team, Schön och Hübinette.

[lazamtlob]

Orimligheten i Harald Sundins historia togs upp redan i Bosse Schöns TV-serie. Man lät honom berätta den i TV och radade sedan upp argument för att den inte stämde.
Dock så kunde han slarvat lite mindre när det gällde boken som låg som förlaga för TV-serien. Harald Sundin var en stolle som rymt från ett mentalsjukhus för att ta värvning i Norge. Han kom till Tyskland är det belagt, men något Treblinka nådde han inte.
Möjligen kan man ge honom förmånen av tvivel genom att han kanske hamnade vid något annat läger men ville framstå som lite mer 'betydlig'.